Idag är dagen när vi minns de människor som inte längre är bland oss, alla helgons dag. Varje år, de senaste fyra åren har vi kört runt och tänt ljus på gravar, det har blivit lite av en tradition här hos oss. Jag tycker det är viktigt att vi minns dem, jag är lite rädd också att jag ska glömma.
Jag skall idag tända ljus för min gamlafarmor (pappas fammo), min moffa och min farmors föräldrar. Med allihopa har jag minnen. Vi ska också tända ljus för sambons mamma.
Min gamlafarmor (vi kallade henne gambäfammo) levde tills hon blev 97 år, hon dog när jag var runt 14 år. Hon bodde typ 300 meter från oss, jag brukade ofta vara där som liten efter skolan eller tillsammans med min farfar. När hunden vår rymde, vilket han gjorde ibland, sprang han oftast till henne, hon brukade stå i dörren och locka hunden med korv när hon visste att han var på löst, något som hunden också lärde sig. Jag minns att hon hade en fin blå/vit prickig klänning som var så fin, den hade hon när det var kalas. Hon drack endast röd mjölk och riktig grädde i kaffet. Hon bodde hemma tills hon var 96 och kokade mat åt farfar varje dag.
Min morfar gick bort 2009, han var en go gubbe. När jag var yngre kunde vi barn lätt packa en liten väska och bo hos mormor och morfar en vecka under sommaren, de tog gärna emot någon av oss. Jag har så fina minnen från deras hem. När han dog, sålde mommo gården till min kusin och flyttade själv från den lilla byn in till centrum av kommunen, det blev för dyrt för en person att ha en stor gård. Med detta, försvann så mycket. Inget är sig mera likt där i byn. Men minnen lever kvar.
Min farmors föräldrar levde också långa liv, hennes pappa minns jag bäst. Så länge han var sjuk var jag tillsammans med fammo och hälsade på honom flera gånger i veckan. Det var väl när jag själv var runt 7-8 år gammal. Har hört så mycket om dessa två, han var med i krigen, klarade sig men samtidigt miste han sin bror.