Att sova ostört

Sover du med mobiltelefonen mindre än en meter ifrån dig om nätterna? Använder du den som alarmklocka på morgonen?

Detta har jag gjort i flera år.. fram till nu. I går handlade jag en liten snygg svart väckarklocka på Clas Ohlson i stan, den har en lampknapp och en snoozeknapp (okej, samma knapp med två funktioner). När jag skulle gå sova igår kväll lämnade jag telefonen i vardagsrummet, lite konstigt nog (har vant mig att pilla på den en halvtimme i sängen före jag somnar) men samtidigt skönt. Så ska jag börja göra nu. Gillar egentligen inte att man blivit så beroende av en telefon, eller att vara uppkopplad över huvudtaget.

Plötsligt händer det!

Snacka om helomvändning i humöret idag.

Har sovit otroligt dåligt senaste natt, bara vänt och vridit mig och drömt en massa konstiga drömmar. När jag vaknade när sambon skulle åka i väg, kände jag genast att det här blir ingen bra dag. Konstigt hur man kan få såna känslor genast man vaknar. Hela förmiddagen var jag på riktigt pissigt humör. Tänkte mig en lugn länk i sakta tempo, istället fick jag en jobbig länk med en trotsig hund. Waylon har vissa dagar när han bara trotsar och är riktigt omöjlig (t.ex. biter på allt han kommer på). Längtar just nu tills han blir en vuxen hund.

Ja, nu kom jag ju av mig lite här. Just när allt kändes som värst fick jag ett telefonsamtal. Inte vilket som helst, utan jag blev erbjuden ett jobb! Blev så nervös när jag såg varifrån samtalet kom, hoppas jag inte lät alltför konstig. Mitt i allt stod jag och hoppade jämfota i vardagsrummet (ja, på riktigt) och det kändes som hundra stenar föll från mina axlar. Har ju gått och väntat i två månader på svar från de ställen jag sökt till och tackat nej till tre sommarjobbserbjudanden här hemma.

Nu återstår det då att fundera, sa nämligen åt kvinnan att jag ska låta det sjunka in lite och höra av mig igen. Fast det blir nog säkert detta jobb, finns inte mycket att fundera på egentligen angående jobbet, bara såna där praktiska saker som jag vill ha lite hum om före jag tackar ja.

När saken är klar, kan jag berätta mera om tjänsten..

Society, I hope you're not lonely without me

Det här är en bild på en man som hette Christopher McCandless, som levde mellan 1968-92. Efter college bestämde han sig för att bege sig ut på sitt livs resa. Han började med Arizona, Kalifornien och Mexiko, sen fortsatte han mot Alaska. Han drömde om att leva av naturen utanför civilisationen. Med sig hade han en anteckningsbok  för att skriva ner sin fysiska och andliga utveckling. Mitt ute i vildmarken hittar han en gammal övergiven buss där han slog sig ner. I ett skede försöker han återvända till civilisationen men märker att han inte längre kan komma sig över floden. Det slutar med att han svälter ihjäl i bussen. Bilden togs utanför bussen av honom själv före hans död. 

Hur kommer det sig att jag skriver om detta? Jag såg för några dagar sen filmen som gjorts om Christopher, Into the wild. Blev både inspirerad och ledsen av filmen, speciellt ledsen över att han dog som han dog. Ensam. Men visst ser han glad ut på fotot?

Själv skulle jag också vilja göra en liknande vandring. Med så lite som möjligt, med sällskap. Förberedd, påläst. Känna friheten. Uppleva naturen på riktigt.

Vöörosåppon

Här omkring är det väl få som har missat soppan som pågått inom kommunen i Vörå. Idag har då kommundirektören sagt upp sig, det har varit skriverier om hen annars skulle ha fått sparken. Det senare nämnda skulle jag ha svårt att tro att det verkligen skulle skett.

Några tankar om detta

• Vem som helst kan göra fel, alla gör vi fel. Vi är bara människor. Ingen förtjänar att bli korsfäst i media på det här viset som kommundirektören har blivit under de senaste månaderna. 
• Och för guds skull, politiker borde inte få vara på facebook. 
• Väldigt dåligt skött av kommunen det hela, varför skulle allt spridas till media från första början? Smutskastning hit och dit. 
• Kanske borde man sparka hela styrelsen och in med nytt folk, som en frisk släkt på det hela.

Orsaken till varför jag försökt följa med lite grann är ju för att Vörå är min gamla kommun. Eller rättare sagt Vörå-Maxmo hette det senast jag bodde där.

E vart in rikti såppo alltihåop. 

Några tankar om kött

En annan sak, förutom de saker jag nämnde i mitt inlägg om nyårslöften så tänkte jag att från och med i år tänka mera på vad jag stoppar i mig i matväg. Inte för att banta eller så.

Under den senaste tiden har jag mera och mera börjat tänka i ekologiska banor och nästan varje gång jag är vid Prisma förundras jag över hur stor kötthyllan är. Vem ska äta allt det där? Vad händer med det som inte blir sålt? Det slängs ju bort.Tänk vilka mängder djur som blir slaktade i onödan. Vilket jag tycker är fel, fel, fel.

Så jag har tänkt liksom så att jag struntar i om det ekologiska köttet är dyrare, jag äter inte kött så många gånger i veckan och hellre då ekologiskt de gånger jag gör det. Det lönar sig nog i slutändan.

Förutom dagens överkonsumtion av kött så vill jag ju faktiskt att djuren ska ha det bra. Jag vill inte att grisarna ska behöva vara fullproppade med antibiotika för att kunna konsumera kött åt oss. Ägg från frigående höns har jag alltid kört på att köpa. Samma sak där, jag vill inte att hönan ska behöva vara inträngd i någon bur där hon knappt kan röra sig för att värpa ägg.

I framtiden vill jag gärna ha några egna hönor på min gård, så som vi hade hemma hos oss när jag var liten.

Nyårslöften 2015

Kära 2015, det kommande året lovar jag att:

Vara ute i naturen mera
Uppskatta det lilla
Fokusera på det jag har istället för det jag inte har
Provsmaka sånt som jag tidigare inte velat äta
Förbättra min inställning/motivation till att koka mat
Springa mera, för jag gillar känslan som det ger mig
Ge mera komplimanger
Läsa en bok i månaden
Våga mer
Studera flitigt
Bli bättre på att slappna av
Lära känna en ny person eller flera
Se fler klassiska filmer
Vårda relationer
Gå på konsert och vråla mig hes
Skratta mycket
Kramas
Lyssna på en massa vinyler

Omgiven av mörker

Sakta men säkert vaknar jag till liv igen och så slår det mig, morgondagen blir precis likadan. En dag i mörker. Att jobba natt är tungt men att jobba natt på vinterhalvåret är ännu tyngre. Man ser ju liksom inte annat än mörker. Det är mörkt när man åker på kvällen, likadant när man kör hem på morgonen. Man sover bort det lilla dagsljus vi har och vaknar sedan till skymningen och sen åter är det mörkt.

Men att annars jobba natt har jag inget emot, det är bra tycker jag att få bryta av morgon- och kvällsskiften med nattskift. Att jobba bara mornar och kvällar är för mig tyngre, jag får då också känslan av att vara på jobbet hela tiden (om man jobbar heltid vill säga).

Så nu är det bara att ladda om och köra till jobbet igen om en timme.

I brist på nya bilder, tar man en gammal.

Inlägget som skulle upp igår

Igår var det självständighetsdagen för Finland. Jag jobbade då hela dagen (kvällsskift), därför blir det här inlägget av idag fast det var skrivet till igår. På samma gång uteblev också det traditionella pepparkaksbaket.

Landet är nu 97 år och det börjar inte finnas många kvar som var med då det hände, då vi blev ett eget land. Jag har haft turen att träffa några genom jobbet som var födda då. För några år sen besökte jag en trevlig tant som var tio år gammal då det hände. Hon hade faktiskt minnen från den oroliga tiden, faktiskt så hade hon också minnen från alla krig (vinterkriget och fortsättningskriget). Jag skulle ha kunnat sitta och lyssna på henne en evighet, för hon berättade gärna. Tyvärr så var tiden väldigt begränsad genom jobbet.

Jag har också träffat en dam som nu är veteranlotta, som under kriget befann sig i fronten. Hon ville inte gärna prata så mycket om det och det respekterade jag, glad var jag i alla fall för det hon ville dela med sig. En annan som jag träffat kunde inte äta malet kött efter kriget fram tills hon dog för några år sen, minns hon sa att hon då under den tiden såg vad man malde ner för att ha något att äta, det kunde vara nästan vad som helst sa hon. Man malde köttet flera gånger för att folk inte skulle se skillnad. Det här berättade hon varje gång man skulle handla mat åt  henne.

Jag minns från när jag var liten, kanske 7 år var jag när fammos grannar pratade om när Vasa utsattes för flyganfall. Att fönstren på deras hus var förspikade och hur de lyssnade till ljudet av bomber i mörkret.

Det är bra vi minns de som offrade sina liv i krigen, många var riktigt unga när de stupade. I en bok hemma om kommunens historia finns det bilder på de unga pojkarna från byn som miste livet. Många av dem var inte ens tjugo år gamla.

Någon gång i framtiden önskar jag också att vi firar landet hur det är idag och inte bara minns krigen och hur det gick till. Även om det är viktigt, jag vet. Lite glad feelis vill jag se över hur långt vårt land har kommit efter att det blev självständigt. För vi kunde ha det värre.

I fjol var det snöyra den sjätte december.

Lilla jul

Idag är det lillajul här i detta land. Är det bara vi finlandssvenskar som firar detta eller firar också finnarna det? Det har jag inte tänkt på tidigare..

När jag var liten innebar den här dagen att man fick något litet paket i farstun där hemma av den lilla tomten som oftast var i farten när man själv var i bastun. Hade man tur så kunde man också se tomten titta in genom fönstren. I paketen fanns det inga stora saker, lite godis och kanske något litet hårt paket till. Ofta ingick också ett par stickade strumpor eller vantar (mommo eller fammo som var i farten då).

Man tog också in en liten gran som man klädde, den fick då vara in någon dag. Sen jag flyttade hemifrån har jag inte tagit in någon riktig gran men jag brukar plocka fram en liten gran som jag haft i många år (tror den tillhör någon av mina syskon egentligen).

Det här med tobak

Läste nyss en artikel på Expressen som handlar om att Danmark vill förbjuda rökning, för alla som är födda efter år 2000. LÄNK. Men tobak skulle fortfarande finnas där i hyllan, bakom kassan. Artikeln har delats många gånger på Facebook och det var även där jag snubblade över den.

Några funderingar som ploppade upp i skallen:

• Det står att 6500 färre danskar skulle ha drabbats av cancer varje år om de fimpade sina cigaretter. Vad är det som säger att dessa inte skulle ha drabbats även om de inte röker? (Okej, säkert många, ja kanske hälften skulle ha klarat sig). Men det låter så dumt tycker jag, bara för att du inte röker är det inget som garanterar att man är frisk hela livet.
• Det står också att man skulle kunna undvika 5000 dödsfall per år. Igen, tror folk verkligen att vi är menade att leva för alltid? Alla vill väl inte leva för alltid heller? Det skrivs om förtidig död. Vid vilken ålder är det normalt att man ska dö? Hur skulle världsbefolkningen se ut om vi alla skulle leva till 100?
• Denna förbudspolitik. Ju mer saker förbjuds, ju mer spännande är det att prova på. Dagens ungdomar röker mindre och mindre. Märker själv skillnad från när jag gick i högstadiet och dagens tonåringar där. Varför inte bara låta det ha sin gång? Tids nog finns nog den generationen som inte alls röker.
• Sen känner jag så här, om de nu så gärna vill så slut på det hela. Ta bort hela skiten då, helt och hållet och ge människor som röker bra hjälp med att sluta i stället.

Minnen som lever kvar

Idag är dagen när vi minns de människor som inte längre är bland oss, alla helgons dag. Varje år, de senaste fyra åren har vi kört runt och tänt ljus på gravar, det har blivit lite av en tradition här hos oss. Jag tycker det är viktigt att vi minns dem, jag är lite rädd också att jag ska glömma.

Jag skall idag tända ljus för min gamlafarmor (pappas fammo), min moffa och min farmors föräldrar. Med allihopa har jag minnen. Vi ska också tända ljus för sambons mamma.

Min gamlafarmor (vi kallade henne gambäfammo) levde tills hon blev 97 år, hon dog när jag var runt 14 år. Hon bodde typ 300 meter från oss, jag brukade ofta vara där som liten efter skolan eller tillsammans med min farfar. När hunden vår rymde, vilket han gjorde ibland, sprang han oftast till henne, hon brukade stå i dörren och locka hunden med korv när hon visste att han var på löst, något som hunden också lärde sig. Jag minns att hon hade en fin blå/vit prickig klänning som var så fin, den hade hon när det var kalas. Hon drack endast röd mjölk och riktig grädde i kaffet. Hon bodde hemma tills hon var 96 och kokade mat åt farfar varje dag.

Min morfar gick bort 2009, han var en go gubbe. När jag var yngre kunde vi barn lätt packa en liten väska och bo hos mormor och morfar en vecka under sommaren, de tog gärna emot någon av oss. Jag har så fina minnen från deras hem. När han dog, sålde mommo gården till min kusin och flyttade själv från den lilla byn in till centrum av kommunen, det blev för dyrt för en person att ha en stor gård. Med detta, försvann så mycket. Inget är sig mera likt där i byn. Men minnen lever kvar.

Min farmors föräldrar levde också långa liv, hennes pappa minns jag bäst. Så länge han var sjuk var jag tillsammans med fammo och hälsade på honom flera gånger i veckan. Det var väl när jag själv var runt 7-8 år gammal. Har hört så mycket om dessa två, han var med i krigen, klarade sig men samtidigt miste han sin bror.

Sånt som gör att jag vill spy

En sak som ärligt talat gör mig riktigt förbannad är när människor missköter djur, att läsa om sånt här. Hur kan man lämna djur för att dö, bara så där? Det finns andra sätt att ta bort kattungar än att dumpa dem vid motorvägen i Vasa.

Om man nu bestämmer sig för att ta bort t.ex. kattungar eller hundvalpar, varför väljer man inte en snabb och smärtfri utväg? Istället för att låta dem lida och svälta ihjäl. Läste nyligen om någon som hittat 20 hundvalpar i en låda i skogen, lämnade åt sitt öde. Arrrgh, jag blir så arg på sånt där.

Man ska tänka sig för före man tar sig ett djur, vill man inte ha ungar så borde man ju kastrera honan då. Enkelt.

Mina älskade saknade katter..

Det här med att jaga tiden

Jag har skrivit det förut men jag gör det igen. Kan vi inte ta och sluta vrida klockan fram och tillbaka? Vad är nyttan? Förutom att it messes with your head. 

Vad jag har förstått så är det för att det skall bli ljusare fortare på mornarna för att sen bli mörkare en timme tidigare. Och där här vi också vad jag tycker är problemet. Vad gör vi med den där extra timmen på morgonen, när det blivit ljust ute? De flesta av oss människor är väl i jobb eller skola, det ändå är mörkt när man åker iväg och kommer hem (trots att vi vridit klockan).

Jag tycker att vi borde sluta med att jaga tiden hit och dit, för att istället ta till vara den ljusa timmen på eftermiddagen som vi nu går miste om när vi vridit klockan bakåt. Då tror jag att man har mera nytta av den, och kunde tänka sig vara ute mera. Det är ju också om kvällarna som vi människor oftast är hemmavid.

Jag skulle i alla fall ha velat ha det ljusare längre om kvällarna.. 

Tankar om träning och hets

Jag rökte under nästan 10 år, jag vet det är hemskt. Men jag kan inte heller bara förneka det, jag är 24 år och började röka någon stans mellan 14 och 15 år. Detta faktum kom som ett slag i fejset för mig här i slutet av förra året. Nu får det fan vara nog tänkte jag. När man väl tagit beslutet var det inte svårt, för röknings beroendet är mera ett psykiskt beroende än ett beroende av nikotin. Om ni inte tror mig, så varför klarar sig då rökare orökta om nätterna? Men inte på dagarna? 

Rökare är mera stressade än andra människor, även om de tror sig vara tvärtom. Jag har insett det nu. Exempel: en rökare kan inte fullt njuta av en måltid, cigaretter som väntar efter måltiden distraherar, kan inte slappna av och njuta av maten förrän efteråt. Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om..

Det finns en grym tränings hets också i vår värld. Du ska gymma, lyfta vikter, vara smal som en pinne med stora muskler är dagens melodi. Bla bla bla.

Vi blir matade med såna här bilder på sociala medier som ska peppa oss att träna. Den sista bilden säger oss i princip att vi ska strunta i att kroppen säger den är trött och pina den ännu mera. Och tydligen ska vi kvinnor behöva skaffa oss en superkropp för att visa ex. pojkvännen vad han missar. Alla vill inte heller se ut som henne på första bilden.

Jag tycker vi ska satsa på göra sånt som är roligt, det ska inte behöva vara en pina att röra på sig. Jag tycker vi ska göra det för oss själv och det som gör att vi mår bra.

Jag har inget behov att vara smal som en pinne, har aldrig varit det. Min kropp är inte byggd så, jag har en lite kraftigare benstomme. Jag tränar för att jag vill hålla mig i gång. Jag springer för jag tycker det är grymt roligt att kunna göra det, att mina lungor nu klarar av det. Förut medan jag rökte ännu var det omöjligt, fick så pipande andning att jag genast efteråt behövde astmamedicin. Vintern höll på att bli en riktig pina, en varm kropp som rörde sig i kylan tyckte inte mina lungor om. Har inte behövt ta astmamedicin på hela det här året.

Att säga att man tränat är ganska laddat idag tycker jag, genast någon säger det får man en känsla av att man själv också borde göra det. "Oj, det borde nog jag också göra".

Att träna på gym anser jag inte är något vi behöver för att må bra. Att vara utomhus, röra på sig och andas frisk luft är nog minst lika bra om inte bättre. 

Att glömma saker efter sig

Vete fasiken vad jag ska göra med mig själv, blir bara så frustrerad ibland. Vi var till stan igår på eftermiddagen och medan sambon var till tandläkaren gick jag runt i några butiker. Inom en halvtimme efter att jag gått från bilen, står jag på Clas Ohlson och det slår mig, jag hade telefon i handen när jag låste bilen men var är den nu???! PANIK! Rusar genom butiken och tillbaka till bokhandeln där jag varit tidigare, där ligger den förstås där jag lämnat den. Ännu en gång hade jag tur!

Förstår dock bara inte varför jag hade satt den åt sidan och inte i jackfickan, har inget minne av att jag skulle satt den där den låg. Herregud kvinna, skärpning, den nyaste modellen av Samsung (S5) är väl en aningen dyr telefon att slarva bort på sådant klåpigt sätt.

Liknande scenario har hänt tidigare med min plånbok. Jag minns en gång så länge jag jobbade med hemservice i Vasa, det var en tid när det var jätte stressigt. Jag var stressad. Jag skulle in till Citymarket inne i stan hastigt bara för att köpa något att äta men jag tittade också runt lite på samma gång. När jag sen ställer mig i kassakön märker jag att jag inte längre har den stora plånboken i handen. PANIK! Går genast till infon i helt  panik men hon där var inte mycket till hjälp, fnös nästan åt mig bara. Går in i butiken igen och försöker minnas var jag gått där, tanken var hemsk att någon av de som går ut genom dörren kunde lika bra ha min plånbok med sig. Som tur efter en stund inne i butiken igen så ropar de i högtalaren att någon vänlig själv hittat den där jag inte ens hade något minne av att jag varit inne i butiken. Det var nog ett tecken till mig att det var dags att sakta ner. Jobbet var alldeles för stressigt. Det skrämde mig att jag inte mindes att jag varit på en avdelning av butiken och tittat på något och satt den åt sidan. Huvva.

En annan gång för kanske två år sen, när jag nyss börjat skolan igen. Under lunchen var vi till ABC och åt, en timme efter när vi satt på lektion slår det mig "var har jag lämnat plånboken". Då hade jag lämnat den inne på ett wc bås på ABC, än en gång hade en vänlig själv varit framme och lämnat den åt personalen.

Good enough

Tänkte till idag och kom fram till att 2014 nog minsann har varit mitt år och ännu är det inte slut. Såklart har det ju varit svackor men de bra sakerna har ändå vägt upp det så mycket. Det är inte ännu dags för någon årssummering men det här lär nog bli ett år jag minns. Kommer kanske på andra plats över favorit åren efter 2009, inget klår det året.

2014 blev året som jag slutade röka, året som jag köpte mig en alldeles egen amerikanare, skaffade mig min efterlängtade armtatuering, hittat min grej inom vården, klippte av nästan hälften av håret, skaffade hund, bara för att nämna några saker.

Nu drar vi slutspurten med att se till att det sista av året också blir bra!

Kopplat ner

2014 blev året som jag tröttnade på Facebook, kanske andra gjorde likaså. 

Det började någon gång i vintras/våras, jag insåg att mitt surfande på denna sida inte gav mig mycket med tanke på hur mycket tid jag satte ner på det, då har jag inte heller varit någon väldans aktiv medlem där. Mycket sällan jag har uppdaterat min status och så där. Grejen var nog att jag tröttnade på Facebook överlag och den ständiga kollen var nog mera en vanesak. 

En kort tur hade jag en Facebook messenger app på telefon, men den lämnade nog inte kvar i många veckor. Följande steg blev att jag tog bort hela Facebook appen på telefonen, bra för mig själv och bra för "ackon" på telefon. Och bara för att tillägga här, det finns flera sätt än Facebook för att hålla kontakt med vänner.

Numera är jag endast in på sidan någon gång på datorn.

Varför måste det mesta man gör på nätet delas på Facebook? Flera gånger har jag stött på frågan "Vill du dela det på Facebook?" NEEEJ, verkligen inte. Många appar idag vill bli sammankopplade med denna sida och jag förstår inte varför man skulle måste vilja dela med sig av allting. Precis som Google vill följa allt man gör på nätet.

Hur länge tror ni att det tar före hela skiten dör ut? Kommer det att dö ut? Kanske blir det så att vi människor blir trötta på att ständigt vara uppkopplade till sist och får nog? Vad kommer som nästa?

Dags att tänka om?

Vi ställde ju om klockan förra helgen, efter en vecka undrar jag ännu en gång varför vi gör det. Till vilken nytta? Vinterhalvåret är tungt för många med dess mörker, när vi ställde om klockan så blir det mörkt en timme tidigare om kvällarna och ljusare en timme tidigare på morgonen.

Jag (och säkert många fler) som inte tycker om detta ständiga mörker som vi har här uppe i norden, skulle mycket mycket hellre ha det en timme längre ljusare om kvällarna istället för morgonen. Vad har jag för nytta av den extra ljusa timmen på morgonen? Vid den tiden när det blir ljust sitter jag ändå i skolan eller är i jobbet (som säkert många andra).

Jag tycker så som så, att det är ju på eftermiddagen/kvällen som vi istället borde kunna utnyttja den där extra timmen vi skulle ha om vi inte skulle vrida klockan, till att vara ute och ta till vara ljuset.

Nu är det ju bara mörkt när man stiger upp och mörkt när man kommer hem.. Mörkt hela tiden.